Det här med självkänsla/självförtroende

 
Tänkte skriva av mig lite tankar nu, då jag ändå inte kan sova och detta är något som jag kämpat med större delen av mitt liv och som tyvärr många kämpar med där ute. Nämligen dålig självkänsla och/eller dåligt självförtroende.
 
Jag själv har kämpat med båda så länge jag kan minnas, tänker jag tillbaka så har jag nästan alltid tyckt att jag inte är bra på något och att jag är ful.
Jag har också sjukt svårt för att ta emot komplimanger och viftar alltid bort dom, jag tror liksom inte på att folk menar det dom säger till mig som är positivt.
Jag minns tex när jag var barn och om jag följde någon kompis hem efter skolan och deras föräldrar var hemma och började fråga om hur dagen hade varit osv. Det enda jag hade i mitt huvud då var att föräldrarna måste ju undra varför deras barn umgicks med mig, jag som var så ful i jämförelse med deras barn och dålig på allt (hemskt, jag vet).
Minns att jag började gå till skolans kurator när jag gick i högstadiet, för då började jag må sämre och jag var verkligen på botten. Sakta men säkert så började det byggas upp någonting, en liten gnutta självkänsla i alla fall och jag började även umgås med nya människor i klassen, där jag till slut hittade ett nytt kompisgäng som jag trivdes med.
Sakta men säkert så blev jag mer säker på mig själv och började trivas bättre och bättre med vem jag var.
 
Men på något sätt så har det vänt igen och det jag byggde upp har raserats.
 En stor del är nog att jag har gått upp en hel del i vikt och jag trivs inte alls i min kropp - jag känner mig så fet och äcklig, vilket gör att hela min självbild då också faller. 
Jag känner mig nästan aldrig fin, känner inte att jag duger och inte är bra på något. Sen att få en depression och generaliserat ångestsyndrom på det också gör inte saken lättare. Jag vet att jag måste börja någonstans för att må bättre och trivas med mig själv, men vilken ände ska man börja i när allt känns raserat?
 
Sen kan vi ta det här med kärlek och relationer också. Något som jag aldrig pratat om men såklart tänker mycket på, när man ser folk omkring en som skaffar barn, hus och skapar familj.
Jag är singel och har faktiskt aldrig haft ett seriöst förhållande. Självklart har jag varit på flera olika dejter, vissa har lett till flera träffar och andra har bara blivit en träff. Jag har varit med om att inte bli uppskattad av den andra och blivit sårad SÅ många gånger, så idag har jag nästan helt stängt av detta.
Självklart så vill jag hitta någon som uppskattar mig och tycker om mig för den jag är, men tyvärr så är jag så inställd på att förhållande och kärlek inte är för alla, så det är väldigt svårt att öppna upp sig. 
För mig är det nästan lättare att fortsätta leva själv och uppskatta mina vänner och min familj, för då vet jag att jag inte blir sårad igen.
Men samtidigt så är jag ju rädd för att jag aldrig ska träffa någon, aldrig få uppleva det där att bygga ett liv tillsammans, aldrig få gifta mig osv.
 
Men det är sjukt svårt det här. Jag menar, om inte jag älskar mig själv, vem ska då göra det?
Mycket tankar och funderingar som dagligen snurrar runt i mitt huvud och jag vet att mitt prio är att jobba på mig själv och lära mig att uppskatta mig själv! Men det är lättare sagt än gjort och det kan nog många hålla med om.
Jag är iaf beredd på att kämpa för att älska mig själv, för vem vet - kanske någon annan också kan göra det till slut...
 
 
 
psykisk ohälsa | |
#1 - - Elin:

Alltså så bra, det du tar upp är så viktigt. Tack för det!!’ Fina människa❤️ KRAM

#2 - - AnnKatrin Magnusson:

Älskar dig ❤️

Svar: Älskar dig också!<3
None None

#3 - - MADDISENJ.SE - mode och föräldraskap:

Starkt av dig att dela med dig <3 Kram

#4 - - Johan:

Grymt starkt av dig att skriva så öppet om det här, Jessica! Nu viftar du kanske bara bort de orden då, men hursomhhelst så menar jag det verkligen! Det är inte alla som varken kan eller vill prata så öppet om sådana grejer, men jag tycker det är skitviktigt, så fortsätt göra det, för du är grym och du kommer hitta både dig själv och kärleken! Vilket som kommer först vet ingen, ibland behöver man vara stark i sig själv för att kunna ge till andra och fortsatt vara stabil, men ibland behöver man någon som drar i en för att man själv ska ta sig uppåt. Jag tror iaf på dig, kom ihåg det!

#5 - - Jessica Högberg:

Jobbigt, klart man kan bli (och i mitt fall har blivit) sårad men det är när det går över alltid värt det. Den stunden/tiden/året... är ju ljuvligt. Klart du är bra på mängder med saker, fin är du verkligen <3

Upp